Kasplina Berggren, skulptör

Randiga, rutiga, prickiga och alla kön – Nu har vi rest ett varv igen och en ny cykel börjar!

För mig är det nu sextonde året jag firar Midvintersolståndet och jag gör det därför att jag älskar naturen och tycker att just nu när vi har en cykel till bakom oss är ett tillfälle att ära naturen extra mycket – att fira den med en fest. Vårt hem jorden och vår famn naturen.

Jag struntar i religioner. Jag struntar i gudar, helgon och shamaner. Och jag ogillar motsättningar som säger att min gud är bättre än din. Lyssna på bergen, de var här först. De bär visdom, långt bredare och djupare än människan. Enligt bergen ska vi vara rädda om naturen. Detta tjattrar även skator om, ideligen tjattrande om hur vi människor beter oss. Vad håller vi egentligen på med, vi människor, emellanåt tok-korkade beslut och handlingar. Snart ska skator tolka ljuset och börja leta efter dugliga kvistar till bobygge, skator är tidiga. Asken är sen, den ska inte blomma förrän långt fram i vår men dess knoppar börjar svälla. Mörkt svartlila ska de svälla dag för dag och tolka ljuset.

Men vi är inte där än – vi är långt ifrån där, där vi värnar naturen så som det hem den är åt oss. Och vi är inte där då alla i Sverige välkomnar nyanlända invånare till vårt land. Och på jorden är vi långt ifrån att alla får lika mätta magar, lika varma boningar och samma trygghet fria från rädsla att bli skadade. Om vi räknar ihop oss bär vi en enorm kunskap. Låt oss använda vår klokskap och bygga en gemensam godhet av vår kunskap.

Vi är ett avlångt land. Saker och ting ska vakna, blomma och födas på olika tider men en sak är gemensamt – att nu har vi gått ännu en cykel. En kosmisk cykel som bär kraft in i det ytterst minsta. I människans historia har vi funnit Higgs partikel och vi känner strängteorin men är strängen minst i atomen. Tänk om dessa är klumpigt stora i förhållande till annat vi inte känner till men som har stor betydelse. Mönster och behov, rörelser och system. Från planeter ner till minsta laven, genom jorden och mineraler. In i kroppar och ut i luften igen. Ebb och flod – pulsen fortsätter, den urgamla pulsen. Bergen som sakta andas, så stilla att vi inte känner det, i alla fall inte när vi stressar. En stannad rörelse. Känn ditt väsen, den urgamla rytmen.

Myran vaknar om våren inne i stacken, örnen letar efter boträd men få träd är idag tillräckligt gamla för att äga nog starka grenar att orka bära ett närmare tusen kilo tungt örnbo. En trehundraårig tall bär visdom men vad finns det för visdom i ett kalhygge? Varför värnar inte alla människor vikten av att alla system behöver fungera. Att floden behöver få flyta och virvla till fortsatt friskt vatten. Meandern är den urgamla pulsen och virveln syresätter vattnet att vi människor kan dricka det och att ålen kan vandra fritt. Nej, den kan inte det längre. Men ibland oss människor sker en mycket vacker handling, i detta tragiska att vi har förstört ålens vandringsväg, personer som hjälper ålen förbi vandringshindren.Vi människor vill det naturliga – vi vill liv. Vi vill att vandringsrörelsers och naturens system ska fungera och flöda som de har gjort sedan urminnes tider, även i våra egna kroppar. När våra kroppars system inte fungerar, blir vi sjuka. Ta hand om naturen kommande cykel, naturen behöver det och när av den, den är din famn.

Bebo din kropp. Se trädens knoppar när de börjar svälla. Följ dem, vad är det som utvecklas, vad händer där inne. Se mineralernas ränder i stenen vid busshållsplatsen. Se in i andras ögon. Insup minuterna det blir ljusare. Minut för minut, dag för dag, planeterna rör sig i sina banor. Insup stjärnorna. Korpar flyger, ofta i samspråk men nu är den ena jagad av den andra. Vem är det som har betett sig dumt eller vem beter sig dumt. Ska man stoppa den som jagar eller den som jagas? Märkligt svår fråga. Men vi äger en gemensam klokhet, både vi och korparna.

Älskade Natur du är där och finns – jag bygger mig av dig. Älskade människor, jag älskar faktiskt oss också, även om vi ibland är urbota dumma men det finns också väldigt mycket värme i oss.

Jag önskar Dig en God midvinterjul och all Lycka in i den nya Solvarvet!

Hälsningar Kasplina Berggren, dec 2016

Jag önskar Dig, Alla och Envar – en God midvinterjul och all Lycka in i den nya solvarvet.

Begrunda det här:

”Ett av de drag som verkar viktigast är öppenhet. Inget kommer genom stängda dörrar. Man måste våga sig på nya ingångar; vilja försöka, kunna förkasta och lära sig något av det. Eftersom nya idéer definitionsmässigt är oväntade bedöms de ofta som omöjliga. De svär ju mot en invand tankestil. Och eftersom upptäckter till sin natur är överraskande kan de ge helt andra svar än dem man lyssnat efter. Alltså kan misslyckanden vara upplysningar. Columbus kom aldrig till Indien, men väl till en annan kontinent. Andra resor kan sluta på rätt destination fast på oväntade vägar. I början av 1900-talet arbetade till exempel en tysk kemist på att få fram ett bakteriedödande medel. Varje kväll gödde han petriskålar med bakteriedödande kulturer som fick växa över natten. Varje morgon utsatte han dem sedan för kemiska gifter, utan att de dog. Men en morgon då han kom in i laboratoriet fann han alla sina bakteriekulturer döda. Efter en mikroskopisk undersökning upptäckte han de skyldiga: det var sporer från en mögelfläck på väggen. Och vad drog han för slutsats av det? Jo, att möglet saboterat hans experiment. Han avlägsnade det alltså noga och rapporterade sedan om händelsen i en kemitidskrift. Experimentet skulle nu fortsätta, skrev han, eftersom inget gift ännu bitit på bakterierna. Ingen, inte ens han själv, insåg att han hade upptäckt penicillin, och det ett par decennier före Alexander Fleming. Det enda han behövt göra var att omdefiniera lösningen, som kreativa personer gärna gör. Men det hade krävt ett mer flexibelt intellekt. Då Fleming fick frågan vad hans upptäckt av penicillin kunde lära svarade han just med öppenheten för det oväntade eller ovanliga, alltså förmågan att se fördomsfritt.”

Citatet är hämtat från poeten, essäisten Nina Burtons magnifika och täta verk Det muser viskat – sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet, 2002 Symposium förlag, s. 53.

Läs den boken, nej förresten, inmundiga den!

Är det stegen vi går som lär oss öppenhet? Foto Kasplina Berggren 2016.

Hur öppna är vi?

I radioprogrammet Filosofiska rummets avsnitt Konst och kognition (14/8 2016, Sveriges radio P2) kom filosofen Emanuel Kant (1724-1804) upp som ett historiskt exempel på sätt att tolka konst. Kant menade att man inte kan vara självisk när man betraktar ett konstverk. Man står gemensamt och tittar på och tolkar vad konstnären har gjort. Enligt honom fanns konst till för att träna sin egen osjälviskhet. Detta är raka motsatsen till hur vi tänker idag om att ta emot konst. Idag är det vi som individer som ska ta emot och tolka. Men hur öppna är vi i vår personliga tolkning? Hur medvetna är vi om våra personliga referensramar och att de fungerar som att titta ut genom en egen designad pepparkaksform. Vi tolkar inte bara konst genom vår egen referens, utan även samhället, enskilda personer eller oss själva för den delen.

Vi ska inte använda enbart en form därför att en och samma form ger alltid samma mönster, enkom en form är varken dynamiskt eller ger flera perspektiv. Som neuroforskare ofta påpekar är våra hjärnor dynamiska och har ett rörligt behov. Vi behöver använda flera olika pepparkaksformar för att se ut och bedöma omvärlden, våra grannar, oss själva eller för den delen konst.

Jag vill ha medskapande personer som möter skulpturer jag har gjort och uppmuntrar till detta. Men ett medskapande betyder inte att en persons tolkning är vad skulpturens form är. Den är vad den är när du ser på den från det håll du står just då men när du går runt eller får höra andras förnimmelser förändrar sig skulpturen.

Vi behöver perspektiv från flera håll och tid för tanke och känslor för att se och känna sammanhang. Detta är också vad naturen, jorden, våra samhällen, behöver av oss – vår reflektion, vår eftertanke.

Skulptur i körsbär. Kasplina Berggren

En gång fick jag höra att man kunde sitta och se på skulpturerna, som på en eld.

.

Må väl, hälsar Kasplina!

Skulpturskiss Kasplina Berggren.

Det flödar och hon vandrar, låter stegen frammana ord och händerna måla de toner hon hör. Försiktigt lägger hon ner orden i sin korg och trär tonerna på strå, för att fläta ett halsband åt sig.

Armflod ser och väntar så som berg väntar, blir kvar.

Hon funderar på att sova en gång, en gång sova. Hornet är oblåst på flera år, hon har glömt av det. Den som inte vågar sova vågar heller inte höra hornet. Hon plockar med orden i korgen, till vem ska hon ställa frågan?

Armflod märker att hon inte förstår, att hon inte förmår förstå det mänskliga. Hon är en människa men född ur berg. Armflod ger henne fler toner och låter henne vaggas. 

Underskön musik skapar New Tide Orquesta!

Må väl, hälsar Kasplina!

Berg skänker lugnet, det sjunker in i en. Foto Kasplina Berggren

Det skyddslösa. Den starka närheten. Konsten kräver och tar så som berg. Och båda ger tillbaka. Den som vågar skyddslös. Konsten att våga, välja att vara modig åt sig själv.

Jag är högt upp men fruktar inte, jag andas. Foto Kasplina Berggren.

Jag känner min litenhet – en prick. Vet att tro på bergen men även att förstå deras och vädrets gemensamma krafter. Foto Kasplina Berggren.

Det sägs att vinden slår omkull benen men den gör dem också starka.

Det mognar inom en och till slut hör man musiken ur bergen. Foto Kasplina Berggren.

Skulptur är egentligen fysiskt gestaltad musik, tänker jag. Och kanske berg är bärare eller ”makare” av musik. Mineraler. Stjärnstoft.

Och om morgon öppna tältet och se ut över former, mentalt större än jag i stunden klarar av att ta till mig. Det krävs tid. Jag fyller mig och bär med. Foto Kasplina Berggren

De välver sig och spelar. Kanske drömmer berg, jag vet inte, ännu. Foto Kasplina Berggren.

Armflod. Armflod är en livsnäring. Tänk dig en flod full av varma stabila armar. Du behöver inte frukta, du förs med i floden och du är fylld av trygghet. Det är ett nu som du vågar sätta dig ner i.

Må väl, hälsar Kasplina!

Det famlar efter en saga om människorna. Hon skriver brev och heller orden, ner i hans kängor. En saga om stjärnhimmelens natt som tänder stigarna. Han går och vandrar i sig ord om olivinens gröna källor, om meandrande vatten och tänker på sina egna ord om sandens vågränder. Han vandrar vidare men sätter sig emellanåt ner vid ett vattens kluckande, för att svara och håller sig inte ifrån att plocka upp ord ur kängorna, läser, fortsätter att gå och hänger sakta ord för ord i björkar. Han låter sig möta stammarnas vridningar och letar sig fram, uppåt till kalfjället. Där lägger han sig ner och lyssnar till kaledoniska sagor, somnar och drömmer om ur-ord. Nedom berget skriver hon fler brev, häller ner orden i fickorna, andas in stigarna och går honom till mötes.

Foto Kasplina Berggren.

Vad gör människan. Som det är idag på jorden går mänskliga projekt ofta fram som en bulldozer och renskrapar naturens liv för att ge plats åt en byggnation eller en monoton plantering. Vi ändrar riktning på stora vattenflöden, jämnar berg och gräver oss ner i jordens inre för att vi ska ha. Idag skövlar och förgör människan det som när mänskligheten och är vår famn. Hur dumt är inte det.

Har vi glömt bort musiken i oss?

Vi människor behöver lära oss att vara ödmjuka och att mera sensibelt använda oss av våra sinnen och även öppna de som är dolda. Som smålänning och rötter norr om Växjö känner jag arv både från Elin Wägner och Peter Nilson, de båda värnade om naturen, ville få oss att se och förstå det storas förhållande till det lilla, allt hänger samman och avgörs av vartannat. Mitt verktyg är skulptur ytterst och poesi. Skulptur är kärlek och intresse som utgör mitt jag och jag drömmer ofta bilder i form. Att studera former handlar för mig om att se ut över det stora och in i det lilla; var återfinns lika former och rörelser, lära om sammanhangen, samt formers betydelse i naturlagar, exempelvis ett friskt vattens rörelseformer och förstås att låta sig förtjusas.

Det sensibla undrar jag, många gånger, varför vi människor springer förbi. Foto Kasplina Berggren.

Vatten och vind, medium av olika täthet men med lika formlagar i virvlar och meandrar. Vind skapar vågor – vågor skapar mönster i sand eller omformar en sten, på sikt. Allt har rört sig en gång.

Den geologiska tidsåldern gör sina inlägg. Foto Kasplina Berggren.

Må väl, hälsar Kasplina!

All rytm behöver ett svar för att vara en rytm. Rytm är liv, vaggande av liv. Liv finns även i dimensioner vi ännu tvekar att tro på men det finns antagligen fler dimensioner än vi vet.

Enär vi människor inte känner in det subtila tillåter vi stressformer ta plats inom oss men världen slutar inte att vagga, det är vi som fjärmar oss. Vårt samhälle är uppvridet i ett stresstempo där det böljande flödet och de meandrande rytmerna har ändrat form till zick-zack-mönster i våra väsen, naturlig syntes mellan våra kroppars organ störs.

Fotografi Kasplina Berggren

Eftersom jag älskar vals tar jag detta som exempel men det finns förstås åtskilliga fler. Valsmusiken tillika dansen bär mångfaldiga volym-massor (min benämning som skulptör – massa i olika volym, ickestatisk), du ser dem inte men volym-massorna finns i musiken och dansen, du känner dem. Massorna formas och sänds iväg av musiker och dem emellan, tas emot av en musiker som omformar och sänder tillbaka volym-massan eller vidare åt ytterligare ett annat håll/musiker. Istället för volym-massa kan vi kalla det exempelvis impuls eller anslag, i vilket fall behöver vi acceptera antagandet att massa och energi är samma sak. Anslaget tas emot av en annan musiker som svarar genom att skapa sin form av det och sända vidare, så här löper det på. En rytm kan enbart skapas om ett anslag får svar osv. Men det här är inget vi människor har skapat, detta är vi födda in i. Rytmen finns in i minsta partikel och ut i kosmos helhet där måne och galaxers banor påverkar även vårt mänskliga och till ytterst millimeterlilla insektsliv här på jorden och ännu mindre rörelser som hos partiklar med mera.

Som vågor emot en strand andas livet.

Likt en väl fungerande improvisation när man övar teater. Någon ger en impuls till gruppen, den tas emot och besvaras genom att omformas och sändas vidare. Som ett närande samtal. Besvaras inte impulsen faller den platt till golvet, rytmen uteblir, hjärtslaget ändrar sin takt, inte mycket men taktformen ändras. Ibland är ansatserna subtila men uppfattas ändock i den grupp som känner in varandra och en böljande, eller vi kan kalla den meandrande rytm, kan uppstå i rummet. Möjligheten till detta finns på de flesta ställen, när vi verkar för det, men alla inblandade behöver då arbeta för det. Du har troligen någon gång upplevt ett skönt närande samtal, en mycket väl fungerande arbetsgrupp eller spelat i ett idrottslag där du känt framgångsrikt flyt mellan spelarna och ert lag har varit svårt att vinna över. Flyt kan man också ha med sig själv, då inga hackigheter i vardagen stör ens arbetsnärvaro, känslor och tankar.

Naturen kan supersymmetri – liv. Fotografi Kasplina Berggren.

Supersymmetri innebär inte att materiella formers utseende eller energiers yttre gränser är pendanger till varandra. (Hm… knepigt att förklara med ord, jag är inne på område där jag brukar använda skulptur för att förmedla med.) Exempelvis stilen rokoko, där finns svar till varje volym-massa men delarna är inte symmetriska men de innehåller lika mycket energi, volym-massa. Svaren ser ofta ut på ett helt annat vis än ansatsen men hela massans/föremålets olika delar utgör gemensamt balans, en rytm. Svar på ansatser kan även utgöras av utrymmen utanför föremålet, mellanrummen som föremålets yttregränser skapar. Skulpturer fungerar gärna så att mellanrummen medskapar verket, liksom uppehåll fungerar med musiken. Men det behövs svar på ansatser, du kan inte lägga upp en volym-massa utan att skapa ett svar på ett annat håll. Supersymmertri ger rytm – en andning. Men ingetdera är konkret eller direkt, din volym i tiden behövs för att uppfatta det.

Om mitt konstprojekt Lysslor har jag sagt: ”Med min konst vill jag inte skrika, jag ber om dig.” Detta gäller även för Armflod och troligen för all skulpterande handling från mig.

Här kommer du till radio p1 Vetenskapsradions program: ”Finns partikeln öppnas en ny värld för fysiken.”  Sändes 27-05-2016.

Må väl!  hälsar Kasplina

Det är Valborgsmässoafton, våren blir mera vår, i snart hela vårt avlånga land. En firarstund – absolut men också tid för stillhet. Det är en längre tid gången sedan jag skrev i bloggen, det har sina skäl. Nu börjar det åter bli volym för andning, för att sitta utan mer än att sitta. Idag har jag arbetat med min poesi, bläddrat in i skrivarböcker och bland lösa blad. Här kommer en text från januari år 2010 dagarna efter att det nyligen hade blivit ett nytt solvarv. Jag brukar skriva en reflektion till varje nytt solvarv men i år fanns inte utrymme för känslan. Ikväll på Valborg känner jag för delning av Midvintertexten från år 2010 – den sväller inte över fyrverkerier och eldslågor men möter kanske dig när stillhet kommer.

Fotografi Kasplina Berggren.

Ännu är kvällen kväll, snart kommer stjärnorna. Bära skygglappar – som hästars behov, för att inte bli skrämda. Hur många sådana skygglappar bär vi människor, hur många bär envar? Jag vet inte men tror att det är många.

Det är otäckt att bli skrämd. Att se. Ingen vill ha det otäckt – inte heller den som inte har ett val som exempelvis förlorar sitt hem eller den som tappar taget om livet därför att det är för svårt.

Hur ska vi göra? Titta in till oss själva och möta kärnan. Se andra. Titta in i ögon. Vet inte, jag är inte den som är minst rädd. Det får bli ett val för envar.

Men jag vet att hästen, utan skygglappar, vågar sätta hela sitt väsen i stark rörelse, galoppera fram i rasande fart utan att veta vad den ska möta. Det ser ljuvligt ut – så mycket liv. Kanske vet hästen instinktivt att våga använda all sin kraft, med en inre vetskap om att allt kommer att gå bra. Instinkten – är det detta som är visheten eller är det nödvändigheten av att använda sitt mod. Hm…svårt att förstå, kanske behöver vi inte förstå det.

Vi kanske bara behöver knyta upp banden till våra personliga skygglappar, släppa en del till marken. Ta emot stjärnorna, låta det vackra vara så vackert att det gör ont i kroppen. Lära oss att höra domherrens sång även om våren, trots att den då överröstas av en mångfaldig skara fågelsång. Bli starka av det vackra – sensibla. Av styrkan våga bemöta det vi är rädda för. Valen får komma från envar – det är du som bebor dina val.

Må väl, hälsar Kasplina

Fotografi Kasplina Berggren.

”Det finns stunder då man häpnar över hur sinnrik världen är, och hur mycket den rymmer i all sin oöverskådliga komplexitet.”  Här har jag återkommit till ord av astronomen Peter Nilson, denna reflektion skrev inte han om bubblor utan den finns i boken Rymdväktaren, 1995 Nordstedts, efterföljd av Nyaga, 1996. En svit klädd i sience fiction, ett rymdepos som enligt P. Nilsons egna ord handlar om musik. För mig går musik, form och poesi in i varandra och är möjligen ett och samma men med egna förgreningar ut i olika sätt eller verktyg för att visa sig. Matematiken kan spela en lika roll bredvid de övriga. Men den är inte, för mig, ett skapande verktyg att uttrycka mig i. Men för flera personer är det så och det förstår jag att matematiken kan vara: volymer, linjer, massa, spänst, tryck, balans, tyngd, lätthet, luft, täthet, ansatser, fördröjningar, mellanhopp och steg och utdragna satser med mera och vidare. Jag hörde i höstas en dirigents beskrivning om att dirigera och det lät för mig som att hon berättade om att skulptera. Inte märkligt alls att höra men härligt och på ett sätt bekräftande att höra en person beskriva det jag känner, fast att hon arbetade inom ett annat uttrycksområde. Vad är specifikt och eget på jorden? (Tyvärr minns jag inte dirigentens namn men ska jobba på att finna igen det.) I boken Rymdväktaren är de uppe på månen i klostret Klaradal och matematikerna sänder iväg meddelande genom superkvantdatorn Angelica. Och om svaret de får från Angelicadatorn skriver P. Nilson: ”De syntes inte så som man ser dem med ögat. Jag såg dem som man ser månskenet genom tonerna i Beethovens ciss-mollsonat, eller som man anar talet e i en snäckas vindlingar. Det finns stunder då man häpnar över hur sinnrik världen är, och hur mycket den rymmer i all sin oöverskådliga komplexitet.” (s. 164, Rymdväktaren.)

Jag häpnar emellanåt ute i naturen, låter mig vara den lilla, vi alla är som människa i vår förståelse, om vi jämför med världens kunskap vi människor inte har greppat. Jag gör mina försök att hantera känslor och att komma längre i en förståelse. Men att förstå kanske inte alltid är bäst med tankarna, vår hud är ett sensibelt organ. Jag blev alldeles blöt där jag låg på bron över forsen, filmade och lät orden komma som de kom och såg på bubblorna. Blöt och kall men vad gör väl det när man ”äter” skatter in i magen och in i ens väsen att vidare bära omkring på.

Vad är detta egentligen, platta bubblor, cirklar i ett degspad. Javisst. Men mera då? Tänk om, bara tänk om, cirklar och bubblor som bildas är primtalens mellanrum. Det vore häftigt. Foto Kasplina Berggren.

En del forskar på bubblor. Helen Czerski är fysiker som bland annat har intresserat sig för att forska om bubblor. Speciellt om bubblor i havet. Kunskapskanalen sände en timmes program om H. Czerski och hennes arbete med bubbelforskning men tyvärr finns inte det längre tillgängligt och jag har letat på webben efter en engelsk version men finner inte på det. Så håll till godo med hennes websida och detta korta inlägg på youtube.

Må väl önskar jag dej, hälsningar från Kasplina

Hon flätar brev för att tro på vattnet och närmar sig märken att samla på tråd i vinden. Strängar som letar sig fram, hon vet inte hur att närma sig. Han rider längs stranden för att se om strängböljor ligger i luften, finns de där. En kunskaps-nyhet för 2000-talets människor, men många är sena. För honom behöver inte det han redan förstår motas bort. Människan är inte liten, tänker han, bara inte stor. Strängar ligger i hennes brev och hon låter de skapa kontakt. Hon när en saga som vandrar genom olika dimensioner. När allt är löpligt fritt är hon tillfreds och ställer sig inte frågor. En strand, en häst som vilar och undrar när människor ska förstå det självklara, det subtila. En lugn tanke som lyssnar till strängar, strängar som böljar sig i vinden och sjunger ur brev.

Diabas eller det äldre ordet trapp (används fortfarande i Västergötland). Fotografi Kasplina Berggren, projekt Armflod.

Är sten och mineral bara just sten och mineral eller är det mer?

Jag återkommer gärna till poeten Bengt Emil Johnsons arbeten, han skrev inledning och kommentarer till boken Ljuden från Kosmos, med texter av Peter Nilson, vilken gavs ut postumt (se inlägg 3/11 2015).

”Med tillvaron är det konstigt nog så att den uppvisar kontinuitet och identiteter som håller ihop långa livstider – fast allting oavbrutet skiftar och förändras. En stor sten ligger där den legat länge. Omgivningarna förändras, betraktarna, bestigarna. Men stenen kungör att det mesta ändå är LIKA.”

Bengt Emil Johnson, ur LIKA, 1991 Bonniers.

Fotografi Kasplina Berggren, projekt Armflod.

Man vet inte mycket om tider men jag vet att vid just de här stenarna har min morfar Bertil Berggren suttit många gånger. Jag kan inte tro annat, för här intill upp i slänten ligger en gammal slagghög, stenbitar. Min morfar var stenhuggare. Han arbetade i berget och han högg i sten, trappor, grindstolpar även dopfuntar och det sägs att han läste av stenen, satte i kilen och högg till, sedan sprack det där det skulle. Vårt efternamn är ju lämpligt men det kommer från generationer tillbaka och stenhuggaryrket har inte vandrat genom generationerna, de var smeder. Själv hugger jag i trä och har inte lust för att pröva i sten, trä är min passion. Min morfar dog när jag var 8 år, jag minns inget av att han har berättat om sten för mig men min fascination för berg och mineraler kanske jag har fått av honom. Vad som vandrar med i gener vet vi långt ifrån allt om och inför urbergs-kunskap står vi oss slätt, vi små människor.

Må väl, önskar jag dej!