Hon flätar brev för att tro på vattnet och närmar sig märken att samla på tråd i vinden. Strängar som letar sig fram, hon vet inte hur att närma sig. Han rider längs stranden för att se om strängböljor ligger i luften, finns de där. En kunskaps-nyhet för 2000-talets människor, men många är sena. För honom behöver inte det han redan förstår motas bort. Människan är inte liten, tänker han, bara inte stor. Strängar ligger i hennes brev och hon låter de skapa kontakt. Hon när en saga som vandrar genom olika dimensioner. När allt är löpligt fritt är hon tillfreds och ställer sig inte frågor. En strand, en häst som vilar och undrar när människor ska förstå det självklara, det subtila. En lugn tanke som lyssnar till strängar, strängar som böljar sig i vinden och sjunger ur brev.
Diabas eller det äldre ordet trapp (används fortfarande i Västergötland). Fotografi Kasplina Berggren, projekt Armflod.
Är sten och mineral bara just sten och mineral eller är det mer?
Jag återkommer gärna till poeten Bengt Emil Johnsons arbeten, han skrev inledning och kommentarer till boken Ljuden från Kosmos, med texter av Peter Nilson, vilken gavs ut postumt (se inlägg 3/11 2015).
”Med tillvaron är det konstigt nog så att den uppvisar kontinuitet och identiteter som håller ihop långa livstider – fast allting oavbrutet skiftar och förändras. En stor sten ligger där den legat länge. Omgivningarna förändras, betraktarna, bestigarna. Men stenen kungör att det mesta ändå är LIKA.”
Bengt Emil Johnson, ur LIKA, 1991 Bonniers.
Fotografi Kasplina Berggren, projekt Armflod.
Man vet inte mycket om tider men jag vet att vid just de här stenarna har min morfar Bertil Berggren suttit många gånger. Jag kan inte tro annat, för här intill upp i slänten ligger en gammal slagghög, stenbitar. Min morfar var stenhuggare. Han arbetade i berget och han högg i sten, trappor, grindstolpar även dopfuntar och det sägs att han läste av stenen, satte i kilen och högg till, sedan sprack det där det skulle. Vårt efternamn är ju lämpligt men det kommer från generationer tillbaka och stenhuggaryrket har inte vandrat genom generationerna, de var smeder. Själv hugger jag i trä och har inte lust för att pröva i sten, trä är min passion. Min morfar dog när jag var 8 år, jag minns inget av att han har berättat om sten för mig men min fascination för berg och mineraler kanske jag har fått av honom. Vad som vandrar med i gener vet vi långt ifrån allt om och inför urbergs-kunskap står vi oss slätt, vi små människor.
Må väl, önskar jag dej!