Kasplina Berggren, skulptör

 Igångsättning av projekt  Armflod

Vad rör sig, vad är stilla, stenblocken vilar i sanden och vattnet formar de båda. Foto Kasplina Berggren

Armflod är utrymmen mellan musiker och berg, vad finns där i mellanrummet, vad händer där? För mig finns där mängder med form, den tolkar jag ut i skulpturer. Ordet Armflod hörde jag från en poesiscen för 14 år sedan, det var inte detta poeten sa men det var det jag tyckte mig höra. Sedan dess har ordet varit med mig och växt till sig, nu vet jag dess innebörd och jag hoppas att med projektet kunna ge den innebörden till dig. Jag siktar på att vara färdig för utställning tidigast höst 2017 och fram till dess delar jag arbetet på bloggen.

Projektet påbörjade jag i juli men fick vänta sedan, då min mor dog oväntat i augusti. Många tårar och känslor och inte klart med det men dags att kliva in i arbetet med Armflod. I alla fall ”tyckte” min mor det häromdagen, att nu var det dags för mig att andas och leva. Min mor som med mig tyckte mycket om musik.

Musik har en grundläggande och stor betydelse för mig. Tanken finns att hade jag inte blivit skulptör skulle jag ha velat vara dirigent. För mig är musiken fylld av former och rörelser, dirigenten formar svällande volymer, indragningar och andningsrum, ansatser, utdragna linjer, spänst och droppar och fångade toner och mera, mera. Jag har inte längtan att vara musiker, nej, jag vill ”äta”. En för mig betydelsefull och livsskön inre bild är att jag som liten bebis står i bara blöjan, ensam på det stora golvet mitt framför en enorm symfoniorkester och bemäktigar mig hela alltet. Den lilla bebisen förstår inte men hon känner en galen lycka i hela kroppen och tar in den väldiga musiken, varenda ton. Som litet barn har jag inte upplevt detta i verkligheten men bilden finns där i mig och känns som en del av min kärna.

Här länkar jag till en maffighet, ah – en inspelning med must! Pyotr Il’yich Tchaikovsky
Slovak Philharmonic Orchestra, Michael Halasz (dirigent), Slovak Philharmonic Orchestra
Swan Lake Suite, Op. 20a Ja ljudet i datan blir inge bra, den ska spelas högt – högt på stereon, mmm.

Jag känner mig lika hemma inom naturvetenskap som humaniora och tycker att konstnärer och forskare behöver mötas mera än vad som sker idag och arbeta gemensamt. Framlidne astronomen och författaren Peter Nilsons arbete kommer jag att ha bredvid mig i mitt arbete, liksom många andras arbete och då gärna personer som bryter gränser mellan olika fakulteter eller ämnesgrupperingar.

I sin sista essä Ljuden från Kosmos; om musiken, människan och naturlagarna, frågade sig Peter Nilson: ”För vem sjunger sanden?” Genom att läsa flera av Nilsons böcker får man till sig att han gärna skrev om musik. Om sitt romanprojekt: Rymdväktaren och Nyaga, skriver han att de handlar om musik. Romanerna är klädda i en rymdsaga/sience fiction, de innehåller flera intressanta diskussioner, i mitt projekt kommer jag att återkomma till några. Tyvärr hann inte Nilson gå djupare in i forskningen om musik och dess sammanhang, 1998 dog han 60 år gammal.

På några platser på vårt jordklot kan man höra sjungande sanddyner. Jag har inte själv upplevt det men Youtube finns, titta och lyssna på denna video Singing sand Dunes och här en video där man rör sig i sanden och framkallar olika ljud The song of the dunes!

Foto Kasplina Berggren.

”Vårt förflutna lever i nuet, fast vi sällan ger oss tid att se och lyssna. Varje ord, till och med varje bokstav kan bära spår av människors liv för länge sedan, av erfarenheter och tankar djupt nere i uråldrig tid.”                                                                                                  Peter Nilson i sin essä: Till världens medelpunkt, en fantasi över glaspärlespelet, den ingick i Solvindar, 1993. (Glaspärlespelet är Herman Hesses roman från 1943.)

Berg – väldiga och bärare av uråldrig erfarenhet – visdom, så har jag alltid sett berg. Geologi och mineraler, detta är mycket mera än enkom naturvetenskap och det är direktkontakt med vårt jordklots inre samt med andra himlakroppar – kosmos – stjärnstoft. Som litet barn upplevde jag de flesta industrisemestrar på en gård vid Höga kusten i Ångermanland. Berget reste sig bakom ladugården och jag traskade upp längs stigen, hade med min plastmugg och plockade blåbär. Vände jag mig om såg jag ut över havsviken och längre fram omslöt flera berg. För mig var landskapet väldigt och jag tyckte att det spelade för mig eller om det talade men det var inte med tydliga ord eller toner utan det gick in i min kropp genom huden och berörde mig djupt. Kanske det berörde mig för att jag behövde trygghet, då jag inte fick det tillräckligt av vuxna, men jag känner att det även var för att i naturen finns en närhet till oss själva och varandra. Där finns stillhet och sammanhang som kan harmonisera. Och för mig handlar detta inte om en gud, däremot tror jag att både religioner och new age kan stå i vägen för upplevelse av naturen och tillochmed för upplevelse av andlighet.

Foto Kasplina Berggren

Berg kan vara en mor och en far, klokskap man behöver besöka då och då. Inte bara sand spelar, det gör berg också men man behöver ge sig tid, om det inte är vind förstås för då hörs det emellanåt tydligt. Här är länk till en text jag skrev år 2014, ligger på framsidan till min skulptursida. Är det musikens hand eller andning som gör tonen, är det stråken eller strängen som släpper ifrån sig ljudet? Hur färdas tonen och tar vi emot den med huden eller örat först? …  osv

Må väl, önskar jag dej!

Till min mor Marianne Berggren, som gick bort för tidigt (aug 2015), hon blev 72 år men borde ha fått flera år till att uppleva den sköna naturen och fortsätta med sin odling, som hon älskade. Fotografi Kasplina Berggren.

Tack älskade mor för att du gav mig liv och för att du delade din kärlek till naturen.

Hej bloggläsare detta mitt inlägg handlar om att min mor oväntat dog, i början augusti. Jag pausade arbetet i mitt liv och var i det som hänt.

Att ta farväl, nej mor, vi skulle inte ta farväl, döden var inte ledig för dig än men ändå blev det så. Stora kroppspulsådern brast. Vi hoppas att du sov mor, att du inte behövde vara rädd, vi fann dig i din bädd – död!! Hemskt.

Begravningen hade vi för fem dagar sedan. Min sorg ligger djup i magen. Orden är få.

Med vördnad och kärlek till dig min mor vill jag dela ord av Ann Margret Dahlquist Ljungberg. Ord jag mötte första gången i juli denna sommar och som kom att starkt beröra mig. Nu i minnet av dig mor känner jag än mera hur stark dikten är, hur sköra vi är, om längtor vi bär och hur naturen finns för oss som hem och utveckling, en vis kunskapsvärld att ödmjukt ta emot, ta in och verka efter och en underbart skön famn att leva i.              Nej, jag får inte till orden, bättre låta Ann Margret tala:

På tröskeln

I skymningen                                                                                                                       hemlighetsfullt om sin färgprakt                                                                                               sjunger fjärilar i mitt rum                                                                                                                  Orörligt vilande                                                                                                                       nynnande in mot natt                                                                                                                       med hopvikta vingar – som om blad                                                                                             växer ur fönsterkarmen                                                                                                                         Jag väntar                                                                                                                                           tänder ej ljus, rädd att väcka en fladdrande                                                                                    ängslan

tunn som en månskära nu:                                                                                                              minnet av skuggan, smärtan                                                                                                                 solens snurrande virvel                                                                                                                     dagens piska. Å att få stillna sakta så                                                                                               försjunka in i sig själv                                                                                                                               med prunkande vinge gömd i en annan värld

(Ann Margret Dahlquist Ljungberg, ur Rapport om öar, 1957)

Arnica montana, slåttergubbe, Fotografi Kasplina Berggren

Musiken i oss alla, ur oss alla, vilande i landskapen i oss.

Någon vandrar, kryper och tar sig fram mellan blombladen, räknar inte, undrar inte. Tar sig fram och förstår hur att förhålla sig till mellanrum. Vem är så liten och samtidigt så galet stor att den ger sig på primtalen i en vild blomma. Många av de ytterst små, i förhållande till oss människor, kryper omkring i blomkorgar. I jämförelse känner jag mig oklok, som funderade jag över en alldeles självklar fråga, som att fråga om mjölken är vit. Primtal finns i blomman och överallt annars, jo på något sätt är det nog så och troligen spelas musik jag inte hör och serveras svar om primtalens mellanrum och överallt annars.

Frustration av att försöka förstå, se något som finns där men som jag inte känner tillgång till. Äh! upp från ritbordet, hoppa omkring, knacka lite på huvudet och be om tillgång till nya synapsvägar. Näe nehe. Istället gjorde jag häromdagen en tilläggsvers till Idas sommarvisa, hoppas att Astrid Lindgren skulle gilla den, jo nog skulle hon och troligen kunna berätta ett och annat om mellanrum och dylika sköna matematiska och poetiska ting.

Så här är tilläggsversen 🙂                                                                                                                      Du ska inte tro det blir sommar ifall inte primmen sätter fart,                                                  att avslöja mellantalens utrymmen och varför de är som de är.                                                   Är det kärlek eller bara grönt eller är det gammal logik, (som inte finns?)                                 Är det enbart poetiska drömmar eller försöker de säga nåt till oss?

Stegen mellan de 74 första primtalen, från primtal 2 till 379. Formtest Kasplina Berggren, 2015

Jag testar formen, utrymmet mellan primtalen, mellanrummen fascinerar mig nästan mer än primtalen. Själva talet kanske man se som en punkt, ett avstamp eller en knut. Medan man kan se mellanrummen som volymer, fyllda av olika mängd och kanske olika massa, tillochmed. Men jag vet inte, jag ser något jag inte vet vad det är jag ser. Mellanrummens storlekar kunde också illustreras med cirklar, det vill jag även pröva.

Det finns flera matematiker som låter sig fascineras och forskar om bland annat om mellanrummen. I en artikel om Terence Tao: ”Själv skulle han gärna vilja lösa gåtan om huruvida det finns ett oändligt antal primtalstvillingar. Tvillingar är par av primtal där skillnaden mellan dem är 2. Det är paren 3 och 5; 5 och 7; 11 och 13; 17 och 19, ”¦ och så vidare. Är primtalstvillingarna, liksom primtalen, oändligt många? Denna till synes oskyldiga fråga har världens matematiker vänt och vridit på i århundraden, och ingen vet säkert. Svårigheten beror bland annat på att ju högre upp bland heltalen man kommer desto mer sällsynta är primtalen.”   Därför har vi en chans att förstå universum”‰ | Forskning & Framsteg.

Vad händer när man lägger en sådan här rad ner. Vad kommer fram nu? Vad ser en musiker i detta? Vad ser en dansare?

Jag tror att humaniora och naturvetenskapen gemensamt löser svar på mången gåtor. Av tradition har vi delat upp oss i dessa fakulteter men så har det inte alltid varit. Vi får inte dela upp oss, då missar vi kunskap.

Daniel Tammet är en lysande matematiker och ett språkgeni, förutom sin speciella begåvning är han en förebild för att inte ha väggar mellan olika akademiska områden. Här kommer du till Daniel Tammets webbbsida. 

Ut och njut av den sköna matematiken! Må väl, hälsar Kasplina dig.

I många blommor finns matematik, kanske i allt och alla. Fotografi Kasplina Berggren

Fotografi Kasplina Berggren 2015

Den kom tillbaka, dök upp bakifrån mig att jag inte såg den återkomma och slog sig ner en halv meter framför min näsa. Wow! Jag hade valt att sätta mig en stund, vid gräslöken, där jag tidigare hade sett den på håll. Den är verkligen tjusig makaon-fjärilen, som jag föreställer mig en riddare ur ett medeltida kväde. Fast en riddare saknar den skira och subtila existens som en fjäril äger. Tänk att vara konkret och subtil i samma gestalt, vara där fast ändå inte. Som flyktiga förnimmelser, kyssar på våra kinder när de fladdrar nära förbi våra ansikten, för det gör de ibland. I Sverige finns det fyra arter inom familjen riddarfjärilar.

När jag ser detta undersköna mönster undrar jag varför jag håller jag på – alldeles futtiga känns mina verk i förhållande till vad jag här möter och känner.

Vi människor har mycket att lära av en förståelse som inte finns att finna enbart i att kopiera ett mönster eller en form, känner jag men jag vet inte alls allt vad det är. Kanske vet jag ingenting, kanske vet jag lite. Hur känner du? Vad vet vi människor, egentligen?

”Det finns portar i verkligheten. Går man in genom en av portarna kommer man ut i en annan berättelse. Hur många portar det finns, vet ingen. En del säger sju, en del säger oräkneliga.”

i Hitta hem, 2009 Elisabeth Rynell.

Vad växer fostret i, jo i en värld av gränsytor, ytor som formar livet.

I en skulptur är det ofta gränsytorna som är de mest intressanta, skiktet mellan material och ickematerial och vad som där sker. (Man kan gå in på diskussionen om vad som är material eller inte och filosofiska fysiksamtal berikar mig men i detta inlägg släpper jag det.)

Bland flera har SMHI artiklar om gränsytor. Här är en:

http://www.smhi.se/kunskapsbanken/kelvin-helmholz-vagor-i-moln-1.19027

Den 28/11 2011 cirka 11:30 på Inderøy i Norge syntes dessa vågformationer i molnen orsakade av så en kallad Kelvin-Helmholz instabilitet.
Foto Rebecca Savage
www.smhi.se
Bilden finns i artikeln jag länkar till.

Fotografi Kasplina Berggren

Det dansar över mossen och morgonen är ännu morgon. Någon ropar, andra hör. Hon förstår inte riktigt deras språk men tänker att tanken är liten i jämförelse med perceptionen. Vingarna ger sin berättelse när de skär lågt över mossen.

Videungen har vaknat. Lysslor klättrar upp för att bläddra i dunen. Hon för videungen över munnens överläpp och känner det ulliga, det mjuka. Hon vill tala om primtalen, få en berättare, men krockar med humlan och snavar över grästuvan och trampar sedan ner sig i mossen. Det rinner in vatten i kängorna, hon blir stående.

Där är han som lyssnar på vinden, väntar tillfälle att andas kärlek. Han funderar över att fånga vinden med en håv.

Vem häller ur primtal ur sina kängor, tänker hon.

Slipningen är för mig som att väcka skulpturen. De sista ytterst små nyanserna justeras eller förstärks. Men det är inte bara det, det är jag och skulpturen som till sist ska lämna ifrån oss berättelsen. Något har blivit till och lämnas över till dig. Detta är ask och jag fick ideligen besök av en vårvaken stor flug-art, jag gillar besök av de små. De små kallar jag naturens alla mindre invånare med eller utan vingar och allehanda antal ben. Här är länk till sidan: De små i naturen, i Berggrens berså. Välkommen dit.

Det tar flera timmar att slipa, (5, 5 tim effektiv tid för denna i ask). Noggrannhet krävs då en millimeter fel kan förstöra en linje eller volym. Jag sitter gärna uppe på bänken och har skulpturen i knät, då det inte går att sätta fast skulpturen, i de sista slipmomenten, därför att det skulle ge märken. Skönt att sitta också då det övrigt är stående som gäller i arbetet.

Här är länk till Sveriges radio P1 och deras förtjusande program: Den gömda koden. Mmm lycka känner jag över att lyssna till dessa program. Poesi eller matematik eller musik, varför ställa upp gränser som kanske inte finns, jag känner inte gränserna i alla fall.

Fotografi Kasplina Berggren

Lysslor står nere på marken, vill upp, vill se. Men aspar bidar tid. Då kryper lysslor upp längs med stammarna. Där uppe tar vyn emot och famnar.

Små fladdrande frågor ställer lysslor till asparna.

En tystnad. En inandning.

Där finns han som vill höra vinden samla sig, för att skapa mod till kärlekssagor. Det var dagar sedan vinden hade talat till honom. Det var dagar sedan aspar försökte ge lysslor svar.

Men lysslor har krupit ner längs med stammarna och förundrat ser de ofta upp mot darrande asplöv.

Vem skälver mest när vinden har stannat. Vem åker landskapskälke över formerna och vem girar inför kärleken.

Morgonen rinner ur min kropp och ger plats åt förmiddagen. Landskapet formar skulpturer, jag stoppar ner i mina fickor och går hem till ateljén.

Fotografi Kasplina Berggren

I boken Du och din hjärna, så skapar hjärnan ditt medvetande (2011) skriver hjärnforskaren Antonio Damasio om hjärnans djupa förankring i kroppen. Han tar också upp en portugisisk visdom: ”Den som bara ser ett ansikte får aldrig se hjärtat.”

Ursköna upplevelser som bärs kvar inne i ens väsen – skatter att nära av. Sheer Heart Attack är kanske den bästa plattan som Queen gjorde! De går ut med grymt skön must: Brighton rock. Högt som fasen ska de spelas, här räcker inte med en ordinär liten fesen datahögtalare. Nej koppla in datan till rejäla ljudare eller låna CD,n på biblioteket. Queen var mina helt ohotade ungdomsfavoriter och det är de jag än idag spelar när inget annat duger för dagshumöret. Min sommar 1986 började med att jag åkte upp till Råsunda i Stockholm och arbetade mig fram mot scenen. Närmare, närmare. Till slut stod jag fastkilad, fast lång fram. Yeah! Det var en regnig dag men det blev ändå varmt och vattenslangar duschade publiken med jämna mellanrum. Min nyinköpta sommarjacka slets ner i tyget att den såg 20 år gammal ut. Det var det tusan värt, flera gånger om.

Wuoääääää

Under hösten (2014) kom boken The Name of Us, med fotografier av Nils Bergendal och text Peter Törnqvist. Förr insamlat, nu inpackat och för att antagligen glömmas tillsammans med frågor kring vad vårt samhälle har sett som material till väldigt viktig kunskap. Vi samlade in från naturen, skulle katalogisera och förstå. Livsarter. Nu har de magasinerats. Jag undrar: finns i Lunds magasin arter som dör ut i Sverige idag.

Den 18 feb var det bokslätt på Göteborgs konstmuseum. Ur recension av Tommy Arvidsson i BTJ    ”…det vi nu får se är en intressant, poetisk och tankeväckande skildring av samlandets attraktion och människans eviga jakt på systematisering. Bilderna ger på ett märkligt sätt liv åt de svanskelett som sticker upp ur en flyttkartong. Den lilla uppstoppade apan som nästan försvunnit i ett hav av frigolit ser bottenlöst sorgsen ut. Ett skelett som blivit kvar i en monter försöker förtvivlat komma ut. Denna elegant formgivna bok innehåller dessutom en kort, men hejdlöst rolig, essä av författaren Peter Törnqvist. Den avhandlar vårt förhållande till naturen.”

Om fotoutställningen på Galleri Kontrast, där det även var boksläpp: Läs Axel Anderssons recensionen på Konsten.net – Nils Bergendal på Galleri Kontrast.