Lysslor står nere på marken, vill upp, vill se. Men aspar bidar tid. Då kryper lysslor upp längs med stammarna. Där uppe tar vyn emot och famnar.
Små fladdrande frågor ställer lysslor till asparna.
En tystnad. En inandning.
Där finns han som vill höra vinden samla sig, för att skapa mod till kärlekssagor. Det var dagar sedan vinden hade talat till honom. Det var dagar sedan aspar försökte ge lysslor svar.
Men lysslor har krupit ner längs med stammarna och förundrat ser de ofta upp mot darrande asplöv.
Vem skälver mest när vinden har stannat. Vem åker landskapskälke över formerna och vem girar inför kärleken.
Morgonen rinner ur min kropp och ger plats åt förmiddagen. Landskapet formar skulpturer, jag stoppar ner i mina fickor och går hem till ateljén.
I boken Du och din hjärna, så skapar hjärnan ditt medvetande (2011) skriver hjärnforskaren Antonio Damasio om hjärnans djupa förankring i kroppen. Han tar också upp en portugisisk visdom: ”Den som bara ser ett ansikte får aldrig se hjärtat.”