Fotografi Kasplina Berggren
Det dansar över mossen och morgonen är ännu morgon. Någon ropar, andra hör. Hon förstår inte riktigt deras språk men tänker att tanken är liten i jämförelse med perceptionen. Vingarna ger sin berättelse när de skär lågt över mossen.
Videungen har vaknat. Lysslor klättrar upp för att bläddra i dunen. Hon för videungen över munnens överläpp och känner det ulliga, det mjuka. Hon vill tala om primtalen, få en berättare, men krockar med humlan och snavar över grästuvan och trampar sedan ner sig i mossen. Det rinner in vatten i kängorna, hon blir stående.
Där är han som lyssnar på vinden, väntar tillfälle att andas kärlek. Han funderar över att fånga vinden med en håv.
Vem häller ur primtal ur sina kängor, tänker hon.
Slipningen är för mig som att väcka skulpturen. De sista ytterst små nyanserna justeras eller förstärks. Men det är inte bara det, det är jag och skulpturen som till sist ska lämna ifrån oss berättelsen. Något har blivit till och lämnas över till dig. Detta är ask och jag fick ideligen besök av en vårvaken stor flug-art, jag gillar besök av de små. De små kallar jag naturens alla mindre invånare med eller utan vingar och allehanda antal ben. Här är länk till sidan: De små i naturen, i Berggrens berså. Välkommen dit.
Det tar flera timmar att slipa, (5, 5 tim effektiv tid för denna i ask). Noggrannhet krävs då en millimeter fel kan förstöra en linje eller volym. Jag sitter gärna uppe på bänken och har skulpturen i knät, då det inte går att sätta fast skulpturen, i de sista slipmomenten, därför att det skulle ge märken. Skönt att sitta också då det övrigt är stående som gäller i arbetet.
Här är länk till Sveriges radio P1 och deras förtjusande program: Den gömda koden. Mmm lycka känner jag över att lyssna till dessa program. Poesi eller matematik eller musik, varför ställa upp gränser som kanske inte finns, jag känner inte gränserna i alla fall.