Älskade mor – i en kista

Till min mor Marianne Berggren, som gick bort för tidigt (aug 2015), hon blev 72 år men borde ha fått flera år till att uppleva den sköna naturen och fortsätta med sin odling, som hon älskade. Fotografi Kasplina Berggren.

Till min mor Marianne Berggren, som gick bort för tidigt (aug 2015), hon blev 72 år men borde ha fått flera år till att uppleva den sköna naturen och fortsätta med sin odling, som hon älskade. Fotografi Kasplina Berggren.

Tack älskade mor för att du gav mig liv och för att du delade din kärlek till naturen.

Hej bloggläsare detta mitt inlägg handlar om att min mor oväntat dog, i början augusti. Jag pausade arbetet i mitt liv och var i det som hänt.

Att ta farväl, nej mor, vi skulle inte ta farväl, döden var inte ledig för dig än men ändå blev det så. Stora kroppspulsådern brast. Vi hoppas att du sov mor, att du inte behövde vara rädd, vi fann dig i din bädd – död!! Hemskt.

Begravningen hade vi för fem dagar sedan. Min sorg ligger djup i magen. Orden är få.

Med vördnad och kärlek till dig min mor vill jag dela ord av Ann Margret Dahlquist Ljungberg. Ord jag mötte första gången i juli denna sommar och som kom att starkt beröra mig. Nu i minnet av dig mor känner jag än mera hur stark dikten är, hur sköra vi är, om längtor vi bär och hur naturen finns för oss som hem och utveckling, en vis kunskapsvärld att ödmjukt ta emot, ta in och verka efter och en underbart skön famn att leva i.              Nej, jag får inte till orden, bättre låta Ann Margret tala:

På tröskeln

I skymningen                                                                                                                       hemlighetsfullt om sin färgprakt                                                                                               sjunger fjärilar i mitt rum                                                                                                                  Orörligt vilande                                                                                                                       nynnande in mot natt                                                                                                                       med hopvikta vingar – som om blad                                                                                             växer ur fönsterkarmen                                                                                                                         Jag väntar                                                                                                                                           tänder ej ljus, rädd att väcka en fladdrande                                                                                    ängslan

tunn som en månskära nu:                                                                                                              minnet av skuggan, smärtan                                                                                                                 solens snurrande virvel                                                                                                                     dagens piska. Å att få stillna sakta så                                                                                               försjunka in i sig själv                                                                                                                               med prunkande vinge gömd i en annan värld

(Ann Margret Dahlquist Ljungberg, ur Rapport om öar, 1957)

 

 

 

                                                                                               

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.