Tack älskade mor för att du gav mig liv och för att du delade din kärlek till naturen.
Hej bloggläsare detta mitt inlägg handlar om att min mor oväntat dog, i början augusti. Jag pausade arbetet i mitt liv och var i det som hänt.
Att ta farväl, nej mor, vi skulle inte ta farväl, döden var inte ledig för dig än men ändå blev det så. Stora kroppspulsådern brast. Vi hoppas att du sov mor, att du inte behövde vara rädd, vi fann dig i din bädd – död!! Hemskt.
Begravningen hade vi för fem dagar sedan. Min sorg ligger djup i magen. Orden är få.
Med vördnad och kärlek till dig min mor vill jag dela ord av Ann Margret Dahlquist Ljungberg. Ord jag mötte första gången i juli denna sommar och som kom att starkt beröra mig. Nu i minnet av dig mor känner jag än mera hur stark dikten är, hur sköra vi är, om längtor vi bär och hur naturen finns för oss som hem och utveckling, en vis kunskapsvärld att ödmjukt ta emot, ta in och verka efter och en underbart skön famn att leva i. Nej, jag får inte till orden, bättre låta Ann Margret tala:
På tröskeln
I skymningen hemlighetsfullt om sin färgprakt sjunger fjärilar i mitt rum Orörligt vilande nynnande in mot natt med hopvikta vingar – som om blad växer ur fönsterkarmen Jag väntar tänder ej ljus, rädd att väcka en fladdrande ängslan
tunn som en månskära nu: minnet av skuggan, smärtan solens snurrande virvel dagens piska. Å att få stillna sakta så försjunka in i sig själv med prunkande vinge gömd i en annan värld
(Ann Margret Dahlquist Ljungberg, ur Rapport om öar, 1957)