Fotografi Kasplina Berggren 2015
Den kom tillbaka, dök upp bakifrån mig att jag inte såg den återkomma och slog sig ner en halv meter framför min näsa. Wow! Jag hade valt att sätta mig en stund, vid gräslöken, där jag tidigare hade sett den på håll. Den är verkligen tjusig makaon-fjärilen, som jag föreställer mig en riddare ur ett medeltida kväde. Fast en riddare saknar den skira och subtila existens som en fjäril äger. Tänk att vara konkret och subtil i samma gestalt, vara där fast ändå inte. Som flyktiga förnimmelser, kyssar på våra kinder när de fladdrar nära förbi våra ansikten, för det gör de ibland. I Sverige finns det fyra arter inom familjen riddarfjärilar.
När jag ser detta undersköna mönster undrar jag varför jag håller jag på – alldeles futtiga känns mina verk i förhållande till vad jag här möter och känner.
Vi människor har mycket att lära av en förståelse som inte finns att finna enbart i att kopiera ett mönster eller en form, känner jag men jag vet inte alls allt vad det är. Kanske vet jag ingenting, kanske vet jag lite. Hur känner du? Vad vet vi människor, egentligen?