Kasplina Berggren, skulptör

Tiden rullar inte in i almanackan, den navigerar en rörelse.

Finns det hastighet? Finns det lägen? Hastighet och läge är tveksamt.

Överallt finns rörelse. Även i berg. Rörelsen som har en allt-i-existens, härav finns troligen inte läge. Vi har låst fast oss vid lägesbedömningar. Hastighetsmätningar. Och missat att det är rörelsens helhet som är kärnan.

Hela vintern är hemma, vi går i den och stämmer varandra efter våra toner.

Hur vattnet flyter är beroende av bäckens former. Kanter, stenar, botten. Ett flytande som i sin tur formar bäcken. I tiden ett återkommande, en puls. Toners volymer fyllda av rytmer. Lysslor tar in.

Att ta upp år från jorden, torde vara att ta upp sand i handen.

Fotografi Kasplina Berggren

Randiga, rutiga, prickiga och alla kön – nu har vi rest ett varv igen och en ny cykel börjar!   

Klicka in på länken nedan om du vill du läsa min Midvinterhälsning.                                     Lyckönskningar till dig in i det nya solvarvet. Kasplina  (PDF-fil)

Att väva in färgliv i en fläta, låta boken fylla sig och vända kinderna emot solen.   Gången går i dig!

Hur stor är en volym? Hur djup är en havsbotten ända ner igenom sand och annat, ner till det vi inte vet. Vi prövar att ta oss uppåt, utåt bort från jorden. Oändlig omtalas rymden. Hur rund är en boll? Antagligen inte rund, om vi börjar mäta den. Men vi uppfattar den som rund. Var är bollen när vi mäter den, inom cirkeln? Bollen rör sig, kanske ut ur cirkeln. Är det möjligt? Finns möjligheten att gå ut ur människans cykel, naturens? En cirkel, en ring, ett kretslopp. Cykler vi alla är i och lever med. Större cykler omspännande kosmos och mindre cykler omspännande den vardag vi skapar oss som individer.

Eller bör jag använda andra adjektiv om cykler: längre och kortare. Handlar det om längd eller om volym? För mig är ofta tiden volym. Har jag närt mycket av det upplevda känns den tiden som en stor volym, en dag kan då vara större än en veckas volym.

Stenarna är från 3000-1800 f.vt i Skottland. När jag kom ut från museet såg jag att regndropparna skapade likadana ringar i vattenpölen. Regnat har det gjort i alla våra tider och månen har vandrat sin 29 dagarsbana, i människans alla tider.

Jag har börjat samla på valser. Nej, inte lögner 🙂 utan musiken valser. Valser ofta enkla kompositioner men gärna djupgående musik och som greppar tag i ens väsen.

Ett regn, en vattenpöl, droppar musik som samlas till en vals att dansa i.

Här finns ett klipp från youtube. En lustig video med Evgeny Grinko på piano.

Samlingen Songes ingår i allkonstverket Törnrosens bok av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). I Törnrosens bok ville Almqvist förena konstarter; piktur, musik, skriptur. Songes består av 50 musikstycken, ett av dem är Morgonen. Om man vet hur mycket man tycker om CJL Almqvists skapande och samhällsverk är det endast repeatknappen som gäller. Om man inte vet eller känner till Almqvist kan man i skönhet börja med pianostycket Morgonen (gärna ligga på golvet och endast lyssna) och sedan fortsätta med romanen Det går an, sedan är det Tintomaras sång som gäller. Men då som högläsning för sig själv, då blir dikten mest mäktig. Ja det här är förstås mina högst privata känslor men Carl Jonas Love Almqvist är just C J L Almqvist, en konstnärsperson som många med mig känner värme för.

Lyssna här på Morgonen – mmmmm

Vill här ta plats och tipsa om Sharman Apt Russels blogg, Love of Place, genom att dela hennes senaste inlägg: http://loveofplace.blogspot.se/2014/09/toothpick-grasshopper.html#links

Jag har tidigare tipsat om en av hennes böcker En blommas anatomi, om sitt arbete skriver hon: ”Most of my works celebrates our connection to the natural world.” (Bloggen)

Här är ett möte jag hade häromdagen. En vårtbitare som slagit sig ner. Det verkade ha fastnat något skrufs på tassen (hm tass heter det väl egentligen inte), funderade över om jag skulle hjälpa till men var rädd för att skada med min grovhet som människa. En stillhet att se in i varandras ögon. Världen är inte bara min, den är allas och vi väver väven gemensamt – den naturliga världen, stark och skör.

Må väl, hälsar Kasplina

Jag läser fortfarande Nina Burtons Flodernas bok, och när av läsningen.

Här kommer ett stycke:

”Blod är inte alltid tjockare än det vatten som knyter ihop världen, och det var under en picknick med Malins familj jag började känna närheten till Themsen. I utflyktskorgen låg även ett handklaver och dikter för själslig spis. Medan jag lyssnade till sång om floden i oss sträckte jag ut mig under ett träd. Det sorlade av vatten och löv i vind, och jag kände hur kroppen började svara rötterna omkring mig. Den insöp floden liksom träden.” (ur Flodernas bok, s. 248. Nina Burton, Bonniers 2012.)

Hoppas att du också hittar fram till denna bok. Må väl hälsar Kasplina.

Vem hänger ut hägringen om natten? Vem dagrar om kärleken? Knastrande floder, så som floder inte knastrar, aldrig. Du är en flod, en å, ett vatten. ”…ett litet vatten för tystnaden att paddla i”, skrev hon Marie Lundquist. Så här går den:

Istället för bikten – kan man låta sig spetsas

utbredd på gräsets alla nålar

samla upp regnet – i munnen, spara

ett litet vatten

för tystnaden – att paddla i

(ur En fabel skriven på stenar, Marie Lundquist, Bonniers 1999.)

”Att vår kropp är en gestaltad flod, är väl inte att betvivla.” Sa Novalis, Fragmente. Enligt Theodor Schwenk i Sensibelt kaos, var i han redogör för sina studier av strömmande medier. Mmmmm – en många dagars fåtöljbok, en skatt. (Kosmos förlag 1983.)

Läser Nina Burton: ”I floder bevaras snöflingors innersta.” Mmmmmm, vilken rad! Raden finns i Flodernas bok, Bonniers 2012. Den här raden känns mäktigt tät – allt går inte att prata om men det finns där ändå – urkunskapen den kanske nedärvda.

En skir vals

Den som ej nyttjar ett belagt dansgolv kanske för sig över mossor. Somliga rörelser går långsamt att vi människor inte uppfattar dem. Men rör sig gör det. Stannat är inget.

Musikern Simon Stålspets har komponerat en vals vilken har fått namnet Instead of Facebook, den är en skön näring att lyssna till. Jag känner hur volymer och rörelser böljar, samt hur must suger tag i magen som vore jag i musikens våld, och det är jag. Valsen är för mig favoritdans, den med fart i och den långsamma. Den är som att föra sig framåt genom meandrar, virvlar och vändningar – volymer och linjer i ett dansens landskap. Låter man sig titta en längre stund på bilden (ovan) ser man hur det stora trädet valsar tillsammans med grenen som lutar sig intill stammen. Nej de är inte still, de utför en skir vals tillsammans.

Stålspets vals kan man höra på skivan Aurora, fado, polska and beyond, år 2012. Den är skapad av fyra mycket skickliga och passionerade musiker som bildar gruppen Stockholm Lisboa Project. Ett hett tips! Utan slika musiker skulle jag sakna rejält med näring till mitt skulpterande. Jag önskar även dig att njuta av valser. Det går lika bra att ligga på golvet och lyssna, som att dansa.