Matematiken breder ut sig i landskapet och växer ut till grenar, till löv och till blommor. Eller ska vi kalla det formerna eller ska vi kalla det poesin, kanske andligheten. Nåja…breder ut sig gör det i alla fall.
Även den största sorg kan tröstas sägs det. Naturen minner om att det är värt att pröva. Att faktiskt sätta sig ner på backen och öva. Öva in sin andlighet, det som är större än sin vardag, att sorgen orkar bäras, i alla fall senare efter ett tag. Det som är större än envar men där vi gemensamt bygger väven. Löv och blommor hejdar sig inte – det är försommar, här ska donas, levas. Med luppen i hand bör man nog endast krypa omkring på backen och se in i den lilla-stora formvärlden. Man kan troligen stanna upp länge vid en blomma och låta den vagga sin sorg, stanna där och återkomma, åter och åter. Det är i alla fall värt att pröva, minner naturen.
Boktips: En blommas anatomi, av Sharman Apt Russel. Om blommors liv och insekters pollinering. Naken naturvetenskap uppblandad med poesi. Skickligt skrivet, skön läsning.
