Begrunda det här:
”Ett av de drag som verkar viktigast är öppenhet. Inget kommer genom stängda dörrar. Man måste våga sig på nya ingångar; vilja försöka, kunna förkasta och lära sig något av det. Eftersom nya idéer definitionsmässigt är oväntade bedöms de ofta som omöjliga. De svär ju mot en invand tankestil. Och eftersom upptäckter till sin natur är överraskande kan de ge helt andra svar än dem man lyssnat efter. Alltså kan misslyckanden vara upplysningar. Columbus kom aldrig till Indien, men väl till en annan kontinent. Andra resor kan sluta på rätt destination fast på oväntade vägar. I början av 1900-talet arbetade till exempel en tysk kemist på att få fram ett bakteriedödande medel. Varje kväll gödde han petriskålar med bakteriedödande kulturer som fick växa över natten. Varje morgon utsatte han dem sedan för kemiska gifter, utan att de dog. Men en morgon då han kom in i laboratoriet fann han alla sina bakteriekulturer döda. Efter en mikroskopisk undersökning upptäckte han de skyldiga: det var sporer från en mögelfläck på väggen. Och vad drog han för slutsats av det? Jo, att möglet saboterat hans experiment. Han avlägsnade det alltså noga och rapporterade sedan om händelsen i en kemitidskrift. Experimentet skulle nu fortsätta, skrev han, eftersom inget gift ännu bitit på bakterierna. Ingen, inte ens han själv, insåg att han hade upptäckt penicillin, och det ett par decennier före Alexander Fleming. Det enda han behövt göra var att omdefiniera lösningen, som kreativa personer gärna gör. Men det hade krävt ett mer flexibelt intellekt. Då Fleming fick frågan vad hans upptäckt av penicillin kunde lära svarade han just med öppenheten för det oväntade eller ovanliga, alltså förmågan att se fördomsfritt.”
Citatet är hämtat från poeten, essäisten Nina Burtons magnifika och täta verk Det muser viskat – sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet, 2002 Symposium förlag, s. 53.
Läs den boken, nej förresten, inmundiga den!
Är det stegen vi går som lär oss öppenhet? Foto Kasplina Berggren 2016.
Hur öppna är vi?
I radioprogrammet Filosofiska rummets avsnitt Konst och kognition (14/8 2016, Sveriges radio P2) kom filosofen Emanuel Kant (1724-1804) upp som ett historiskt exempel på sätt att tolka konst. Kant menade att man inte kan vara självisk när man betraktar ett konstverk. Man står gemensamt och tittar på och tolkar vad konstnären har gjort. Enligt honom fanns konst till för att träna sin egen osjälviskhet. Detta är raka motsatsen till hur vi tänker idag om att ta emot konst. Idag är det vi som individer som ska ta emot och tolka. Men hur öppna är vi i vår personliga tolkning? Hur medvetna är vi om våra personliga referensramar och att de fungerar som att titta ut genom en egen designad pepparkaksform. Vi tolkar inte bara konst genom vår egen referens, utan även samhället, enskilda personer eller oss själva för den delen.
Vi ska inte använda enbart en form därför att en och samma form ger alltid samma mönster, enkom en form är varken dynamiskt eller ger flera perspektiv. Som neuroforskare ofta påpekar är våra hjärnor dynamiska och har ett rörligt behov. Vi behöver använda flera olika pepparkaksformar för att se ut och bedöma omvärlden, våra grannar, oss själva eller för den delen konst.
Jag vill ha medskapande personer som möter skulpturer jag har gjort och uppmuntrar till detta. Men ett medskapande betyder inte att en persons tolkning är vad skulpturens form är. Den är vad den är när du ser på den från det håll du står just då men när du går runt eller får höra andras förnimmelser förändrar sig skulpturen.
Vi behöver perspektiv från flera håll och tid för tanke och känslor för att se och känna sammanhang. Detta är också vad naturen, jorden, våra samhällen, behöver av oss – vår reflektion, vår eftertanke.
Skulptur i körsbär. Kasplina Berggren
En gång fick jag höra att man kunde sitta och se på skulpturerna, som på en eld.
.
Må väl, hälsar Kasplina!