Det famlar efter en saga om människorna. Hon skriver brev och heller orden, ner i hans kängor. En saga om stjärnhimmelens natt som tänder stigarna. Han går och vandrar i sig ord om olivinens gröna källor, om meandrande vatten och tänker på sina egna ord om sandens vågränder. Han vandrar vidare men sätter sig emellanåt ner vid ett vattens kluckande, för att svara och håller sig inte ifrån att plocka upp ord ur kängorna, läser, fortsätter att gå och hänger sakta ord för ord i björkar. Han låter sig möta stammarnas vridningar och letar sig fram, uppåt till kalfjället. Där lägger han sig ner och lyssnar till kaledoniska sagor, somnar och drömmer om ur-ord. Nedom berget skriver hon fler brev, häller ner orden i fickorna, andas in stigarna och går honom till mötes.
Foto Kasplina Berggren.
Vad gör människan. Som det är idag på jorden går mänskliga projekt ofta fram som en bulldozer och renskrapar naturens liv för att ge plats åt en byggnation eller en monoton plantering. Vi ändrar riktning på stora vattenflöden, jämnar berg och gräver oss ner i jordens inre för att vi ska ha. Idag skövlar och förgör människan det som när mänskligheten och är vår famn. Hur dumt är inte det.
Har vi glömt bort musiken i oss?
Vi människor behöver lära oss att vara ödmjuka och att mera sensibelt använda oss av våra sinnen och även öppna de som är dolda. Som smålänning och rötter norr om Växjö känner jag arv både från Elin Wägner och Peter Nilson, de båda värnade om naturen, ville få oss att se och förstå det storas förhållande till det lilla, allt hänger samman och avgörs av vartannat. Mitt verktyg är skulptur ytterst och poesi. Skulptur är kärlek och intresse som utgör mitt jag och jag drömmer ofta bilder i form. Att studera former handlar för mig om att se ut över det stora och in i det lilla; var återfinns lika former och rörelser, lära om sammanhangen, samt formers betydelse i naturlagar, exempelvis ett friskt vattens rörelseformer och förstås att låta sig förtjusas.
Det sensibla undrar jag, många gånger, varför vi människor springer förbi. Foto Kasplina Berggren.
Vatten och vind, medium av olika täthet men med lika formlagar i virvlar och meandrar. Vind skapar vågor – vågor skapar mönster i sand eller omformar en sten, på sikt. Allt har rört sig en gång.
Den geologiska tidsåldern gör sina inlägg. Foto Kasplina Berggren.
Må väl, hälsar Kasplina!