När vi vrider bergens talan till former och våra frågor blir relevanta.
Stumma inför att gå baklänges, eller att hoppa åt sidan i minst anad stund.
Handfallna står vi inför talen som stegen inte kan räkna.
Vinden drar blommors kronblad med sig och böjer banor åt fåglar. En människa packar ihop tältet, för att följa vandrande sägner. Blir stillastående bredvid ryggsäcken, ovan seglar vingar och tar höjd i en mondän dans. Vandraren ögoncirklar med och låter dansen slingra sig in i kroppen medan stegen börjar bege sig uppåt.
En varm julivecka i år vandrar jag omkring på fjälltopparna. Den här gången Abiskofjällen alldeles väster om byn, på 1100-1300 meters höjd. Åtta dygn utan att behöva gå ner, utan att frysa och utan regn. Istället krävde den här vandringen planering för vatten och tävade vattenbärande. Sällan att vatten behöver bäras i Skandinaviska fjällkedjan, men vi får se hur det blir med detta i och med klimatförändringarna. Ovan (i stora bilden) ser du till höger om röda pilen min kåsa stå och fånga upp vatten, det är på samma ställe som i det mindre fotot där jag håller i kåsan.
Ta höjd, ta höjd. Låta stegen ta höjd. Känna musklerna dra anmodan upp genom geologin. Längs emellanåt intrikata stigar, ett nätverk som andra väsen än människor känner bättre och rår på. I fjällen är det bäst att inte göra sig klokare än vad man är. Stursk kan en ren kosta på sig att vara men inte en människa. Ett klokt val är ofta att följa renens stig uppför berget. Då undviker man de knepigaste passager. De kan dock vara intressanta att göra en avstickare till.
Tryck och temperatur genom långsamma geologiska kretslopp. Uråldrigheten inom oss bär fram vår nyfikenhet.
Det hårda repar det mjuka. Diamant är Tellus hårdaste, tusen gånger hårdare än talk. Mineral och dragningskraft. Vad är du berg? Där är människan fel, för berg är inte: vad. Berg är komplexitet av tid och rum, liksom övriga naturen.
Kubiska, tetragonala, hexagonala, trigonala, ortorombiska, monoklina, triklina. Vår art har våra verktyg, och vi behöver dessa.
”Att läsa jorden på dess språk den är skriven: mineral, fossil, bergarter, strukturer, landformer.” ”Geologiska tidens ofantliga omfång.”
Det är verkligen in i ofantlighet och därom vet vi människor antagligen fortfarande ytterst lite.
James Webb-teleskopet ger oss nu förhoppning om att skapa förståelse för hur supermassiva svarta hål bildas. Men kanske får vi inte mer förståelse, det kan bli att teleskopet istället ger bilder som vi får mer huvudbry av.
Densitet: förhållande mellan vikt och volym. Vad bryr sig urtid om det, den lever igenom.
I SVT programmet Idébyrån, avsnitt om kvantfysik, sa Ulf Danielsson om materiens innersta: ”Sammanflätningen innebär att fysikaliska fenomen vitt åtskilda från varandra i tid och rum kan ha en slags samhörighet, som inte kan förstås utifrån den klassiska synen på världen.”
Okonstlad interfering är nog en självklarhet för berg. Berg är inte en enhet. Det går inte att fråga berg: vad består du av, för du får tusen svar. Men berg frågar oss vem är du?
Kanske drömmer berg, kanske om något de har varit med om förr eller vet från sina släktingar där ute i kosmos. Människans rykte i bergskosmos som den märkligaste art bland alla.
Men vi har fötter som kan låta föra oss upp i bergsmassiv. Bergens förr och vandrarens nu, tidlöshet.
I ovan nämnda program Idébyrån sa Helena Granström: ”Kvantfysiken beskriver en verklighet vi aldrig kommer att kunna nå med våra sinnen. Dessutom tvingar den oss att på djupet ompröva begreppet verklighet.”
Solen står högt på himmeln och tältduken är spänd i torr tjugogradig värme: (Trots bildens kalla intryck.) Nedan är en annan plats, midnattssol och tältduken har blivit slapp av fukt i kvällsluften.
Nog klarar vi att famna molnen. Kapitulera inför väven. Och låta vår hud andas.
De andningarna blir gärna till under dagar till fjälls.
Allt kan ske inombords när tentaklarna når väven.
Allt gott hälsar Kasplina!
