Hon viker ord, men når ändå inte fram. Allt av mening kan gå av i en kommunikation. Att försöka mera gör saken värre. Hålrum och luft kanske läker, och leder henne fram till att höra den uråldriga rösten, som vet hur att kommunicera.
Men Elsa Grave kunde, orden och meningarna blev till den formliga kommunikationen, som hon bar fram:
Jag fann en fossil
en fisk i fossil
och fenorna spände som segel
den hårda kroppen
till färd genom hav
som en fyller
jordens ögonhålor,
otaliga – blinda för allt
utom
dagars och nätters
mörka förvandlingsrytm,
och vågor från
långväga evighet
spände de hårda fenor
till färd ännu
till dunkel färd
igenom döda öknars
förstenade luft
mot maktlösa nya evigheter,
och kroppen
var hård av sin evighet
och fenan spänd av samma evighet,
och allt var ett ögonblick
ett ögonblick
hugget i sten
på färd genom tidlöshetens hav.
Elsa Grave ur Som en flygande skalbagge 1945, Bonniers.
Må väl hälsar Kasplina!
